Det heter att man alltid kan kämpa och den som krigar mest vinner matchen. För det lag som vill vinna sin respektive premiär på Domnarvsvallen och Swedbank Park, så är jag dock övertygad om att det inte är någon primär faktor. Nej, avgörandet finner vi i vilket lag som har kontroll på sina nerver.

Från läktarplats hör man ofta befallningen ”kämpa!”, när saker och ting inte går som läktarfolket vill. Den befallningen behöver inte alltid vara bäst, men det kommer garanterat att vara det som ser bäst ut från läktarhåll. Då har man gjort sitt, heter det.

På Domnarvsvallen skall Dalkurd och VSK kraftmäta på fler än ett sätt. ”Vilket lag håller bäst klass på läktarna?” är för många en fråga lika viktig som ”Vilket fotbollslag är bäst?”.

På Swedbank Park har vi en match där Lutaj, Georges och Simonsson återvänder till arenan och laget som de respresenterade i fjol. Räcker inte det? Nej, då kan vi bara konstatera att det är ett derby mellan två Syrianska-lag. Att vara bästa det bästa av dessa betyder mycket. Fråga vilken av spelarna som helst i Syrianska IF.

Jag tror inte ni behöver höra mer för att hålla med mig i detta konstaterade: Att finna motivation i en premiär är inte särskilt svårt.

Det här handlar om någonting annat. Det här handlar om att inte vara övertaggad, om att ha tålamod och det här handlar om att genomfölja det som man kom överens om innan matchen, även om saker och ting inte utvecklar sig som det är tänkt. Kort och gott så handlar det här om att vara kylig.

Det lag som kan hålla sina gameplan i 90 minuter kommer att ha förbättrat sina chanser avsevärt. Det lag som inte rusar iväg i ren mental press för en felpassning, en förlorad närkamp eller i värsta fall ett insläppt mål kommer att gå segrande ur respektive strid. I dessa avseenden är rutin viktigt och där är Dalkurd och Arameiska i pole position.

Vilket bragdlopp som det svenska skidlandslaget genomförde! Det fanns många sagolika idrottselement i  genomförandet som gör dessa idrottsmän till pionjärer. De är pionjärer för svensk idrott för att det de gjorde inte förknippas med svenska idrottsprestationer.

Vi ska alltid be om ursäkt och höja moralen till skyarna som någon slags självtröst. Det är så fel. Det finns angivna regler inom varje sport och allt annat är fritt. Den vedertagna etiketten är ytterst begränsad inom de flesta sporter och det är etiketten som vi alldeles för ofta försöker tänja på och hävda vår rätt i. Hade samkörningen drabbat oss så hade vi pekat på osportslighet. Jag hoppas detta lopp visade att samkörningen var ren konst och ingenting annat.

Grabbarna är också pionjärer för skidsporten. Den konst jag nämnde ovan ligger helt och hållet i det taktiska genomförandet. Jag har aldrig någonsin haft en så stark känsla av lagsport i en individuell sport. Jag tror många med mig kände precis samma sak.

I cykeltävlingarna Giro d'Italia och Tour de France brukar man samköra för att lyfta stallets bästa cyklist. Det är samkörningar som i idrottsväg inte kan mätas med gårdagens lopp. Den här samkörningen lyfte hela laget, inte bara stallets bästa skidåkare.

Olsson fick köra loppet i sin egen stil, tack vare att lagkompisarna skruvade ned tempot.  Hellner berättade att han njöt av att slippa den mentala pressen som Olssons försprång innebar. När det väl drog ihop sig till spurt så visste Hellner att alla kunde slänga sig i väggen. Där visste han att han var bäst och där antog han pressen. Södergren offrade sig och tog grovjobbet, men han var lika glad som guldmedaljören Hellner och bronsmedaljören Olsson när han passerade mållinjen.

Aldrig någonsin be om ursäkt. Det är sport och det föder framgångar.

2010 kommer bli ett fotbollsår att minnas. VM år är alltid bra, superettan är mer intressant än någonsin och så även division 1 (åtminstone enligt min subjektiva bedömning). Inför fotbollsåret 2010 presenterar jag därför mina profetior, som också kan ses som spelförslag. En enda miss och det blir en vinterpromenad till Malmö 2011*.

• Barcelona vinner Champions League. Sexlingen under ett år kommer att bli en historisk sexling under en och samma säsong. Barcelona vinner förutom ligan och cupen, även Champions League. På Bernabeu stöter man inte på Real Madrid, utan det blir de traditionsstarka tyskarna Bayern München. På spansk mark, men i fiendeland, vinner Barcelona med 3-1. Matchvinnare? Kung Zlatan.

• Cristiano Ronaldo vinner CL-skytteligan. Här får ni ett hett spelförslag. Nordicbet erbjuder 2 gånger pengarna på att Cristiano Ronaldo vinner skytteligan i Champions League - och det gör han. Han leder redan nu med 3 mål inför konkurrenten Drogba (Owen på två mål bakom är inte den hetaste konkurrenten). Cristiano Ronaldo gör 3 mål i kommande fyra matcher (åttondelsfinal och kvartsfinal) och det räcker för att han skall ta hem skytteligan eftersom han då har gjort 9 mål. För er som gillar att tippa och kan ligga ute med pengar så rekommenderas en stor insats i detta spel.

• Malmö FF vinner allsvenskan. Malmö FF kommer med ett bra och tryggt grundspel med störst potential i. I år fungerar även de offensiva detaljerna - de som började att fungera först på hösten 2009 - och det gör Malmö FF till allsvenskans bäst spelande och mest presterande lag.

• Assyriska vinner superettan. Assyriska var farliga redan 2009. Med Rickard Norling i spetsen blir de vinnare år 2010.

• Dalkurd vinner norrettan. Dalkurd FF ses fortfarande som en outsider och inte som en absolut favorit till att vinna division 1. Ännu en gång motbevisar Ramazan Kizil och Elvan Cicen svensk fotboll i att deras plan och strategi är klart hållbar även för vinna division 1. De tar hem serien med en marginal på två poäng ner till den vassaste konkurrenten - Lutajs Arameiska Syrianska.

• Skiljebo SK vinner division 2. Samma resa som Rödlund tidigare har gjort med Syrianska IF gör han ännu en gång men denna gång med Skiljebo SK. Den främsta anledningen: Konkurrenterna saknas.

• Elfenbenskusten tar den första afrikanska VM-medaljen. Första mästerskapet i Afrika ger afrikanska framgångar. Elfenbenskusten är de som sticker ut mest och tar sig till semifinal. Där vinner de matchen om publikfrieriet, men förlustsiffrorna på resultattavlan är 3-1. Vilka gör sådana otyg? Tyskarna så klart. Bronsmatchen vinner de med 2-1 mot Spanien.

• Argentina vinner VM. Hånade och skärrade efter att ha underpresterat i VM-kvalet. Faktiskt totalt uträknade inför VM-slutspelet. Men VM i Sydafrika 2010 kommer att bli klassiskt. Inte undra på, Maradona är med i leken och när saker och ting fungerar som Maradona vill - då blir det klassiskt. Maradona kan till stor del tillförlita sig på sitt spelarmaterial och de går hela vägen. Tyskarna blir slagna med 3-0 i finalen. Messi och Tevez blir hjältarna och den förstnämnde blir bäst i världen igen.

*Ingenting annat än ironi.

Det hör till att bjuda på en årskrönika så jag skall inte vara sämre. Notera att den avser fotbollen i Västerås.

Årets wannabe-Catch me if you can. Ett spelarbrev landade på VLT:s sportredaktion och med signaturen VSK:s spelartrupp. Brevet gick ut på att spelartruppen saknade förtroende för Kalle Granath. Problemet var bara att knappt en handfull spelare kände till brevet, som var författat av två spelare. Ingen DiCaprio-klass på det inte.

Årets mål. David Carlssons kanon mot Enköping gjorde honom till vad man i fotbollstermer beskriver som en momentspelare. Ett snabb bollförflyttning och ett stenhårt distansskott i krysset. Det var för mycket Premier League över det hela för att inte platsa på den här listan.

Årets rek. Hans "Hansken" Johansson tog bollen och gjorde åttor med oss läsare när han smällde upp denna rek inför VSK - Degerfors. En sågning och 0-4 sade hans profetia. Resten är tipshistoria.

Årets individuella prestation. Syrianska IF saknade fem ordinarie spelare när man skulle ta sig an Gröndal, som såg ut att vara på uppgång. Sebastian Sallanto dominerade dock fullständigt och gjorde precis vad han ville. Det var anledningen till att Syrianska krossade Gröndal med 4-1 och jag bär med mig Sallantos show som ett av det här årets starkaste minnen.

Årets källa. VLT skrev att Allan Kosik var på semester i utlandet, vilket inte stämde. När det nystades i saker och ting framkom att källan hämtades från Facebook.

Årets "Följa John". "Hasas" taktik mot Dalkurd var i en kategori för sig. Dalkurdtränaren Bernhard Brcic ville förändra spelet och gjorde en del taktiska omdisponeringar. Det dröjde  max 15 sekunder innan Hasa hade kommunicerat ut en ny punktmarkerare till sina spelare. Och så höll de på...

Årets cirkus. Den som fortfarande inte gjorts officiell och som rör Syrianska IF och sportchefsfrågan. Många bud, få är officiella.

Årets värvningskarusell. Syrianska IF värvade ett tvåsiffrigt antal spelare inför säsongen. Det gick så lång att man var inne på andra varvet och gjorde sig av med spelare som man värvat under samma försäsong.

Årets pressansvarige. Allt Kristoffer "Slipsen" Lövberg gör håller hög klass. Du kommer inte till Swedbank Parks pressläktare och känner att något är lämnat till slumpen när "Slipsen" drar i trådarna.

Årets sportchef. Epoken som sportchef i Syrianska IF avslutade Gebro Akpinar i år. Han må vara tuff och emellanåt kompromisslös i sin ledarstil. Men han infriade sitt löfte om att hålla Syrianska kvar. Resan från division 6 till division 1 är bara att respektera.

Årets ordförande. Kontroversiell och liksom Akpinar tuff i sitt ledarskap. Ingen lycka i att föra a-laget till superettan under sina år som ordförande. Däremot gjorde Anders Carlsson juniorverksamheten till en i landet ledande och det började ge tillbaka ordentligt i år. Gothia Cup-framgångar, många a-lagsdebuter och kvalificerade resultat på juniorsidan.

Årets stekare. Jag drog iväg till Stora Valla för att se Degerfors mot VSK. En dålig match med ett bestående minne: Stekaren David Carlsson. Frisyren var som så ofta annars genomtänkt och hans fotbollsmetod saknade motstycke. När bollen befann sig vid hans fötter var han planens mest energiske. Men så fort den lämnade hans fötter så var det dags för en 10-minuters promenad, innan han fick bollen igen. Årets stekarpris går till en sann stekare!

Årets blogg. Det var inte förrän VLT startade en ny blogg, som vi insåg att Jocke Landers blogg höll enormt hög klass. En underskattad bloggare - och journalist.

Årets utspel. Alla interna konflikter inom VSK som sköttes via VLT. Problemet var inte att personerna som gjorde utspelen satt inne med fel kort. Nej, det var snarare så att de spelade sina kort helt fel.

Årets låt. I brist på låtar från Västerås: Pep Guardiola gjorde Coldplays Viva la Vida till FC Barcelonas och sin egen låt. För att inte sänka världsklasslåten så tog han hem trippeln under parollen "Viva la Vida". Respekt.

Årets julfirande. Allan Kosik har gått halvskadad genom hela säsongen. Trots detta har agenten Christian Ekoka jobbat hårt för honom och lagom till jul kvalificerade han sig till en sista testmatch med Örebro SK. Oavsett utfall i denna historia så är det en bedrift att ta sig så långt utan att ha varit ordinarie genom hela säsongen.

Årets hjulfirande. Patrik Grönvall hade på tilläggstid avgjort matchen mot Östersund och startade segerfirandet. Problemet var bara att bollen tog i hjulet på den otillåtna målställningen och studsade bort från mållinjen. Domaren dömde bort 3-2-målet och matchen tog strax därefter slut.

Årets göteborgare. "Tänk om Bobo Bolas fru skulle heta Ana." Undertecknad låter upphovsmannen vara anonym.

Årets flopp. Läs ovan.

Årets bisarraste. Västerås IK:s tränare Martin "MG" Gustavsson ville till varje pris spela matchen mot Dalkurd på fotbollsplaner som för dagen snarare var avsedda för rugby. Apalby 1:an avfärdade domarna direkt. Då gav sig MG ut på "fältet" för att få till stånd matchen på planer som var långt sämre än Apalby 1:an. Han försökte i tur och ordning med Apalby 2:an, 3:an och 4:an. Vi snackar om barnförbjudna planer. Domarteamet köpte naturligtvis inte detta och ultimatumet som ställdes från herrarna i svart var "Swedbank Park eller ingenting alls". Det blev till slut ett regnsjukt Swedbank Park och MG fick en poäng med sig från toppmötet. Bara det var bisarrt i sig.

Årets bluff. På presskonferensen där Edmond Lutaj klargjordes som ny tränare så berättade Syrianska IF:s sportchef Gebro Akpinar att man främst hade värvat honom för att de hade ett gäng yngre spelare som de trodde hårt på. Lutaj ratade hela det resonemanget och lät ingen talang få chansen. Inte ens de som förtjänade den (Serop Budur).

Årets termos. Den där som Anders Carlsson hävdade att de pratade om efter en halvlek i derbyt. Jag undrar verkligen om det var kaffe i den.

Årets pressvärd. På gemytliga Hamre IP kan ni träffa på Skiljebo SK:s pressvärd Gunnar Weiring. Oavsett vilka intryck som ni plockar med er från matchen så kommer Västerås GW att förgylla tiden.

Årets mörkning. Inte ens spelarna hade en aning om att David Flink skulle starta i derbyt Skiljebo SK - Västerås IK. "Flingans" närvaro höjde Skiljebo och laget vann med klara 3-0.

Årets krydda. Den beska krydda som gjorde åskådarantalet till 5279 mellan VSK och Forward. En hel del folk på plats hävdade att det knappast var hälften där.

Årets bröllop. Mannen hette Syrianska och kvinnan hette division 1-kontrakt. När det väl stod klart att de även skulle få tillbringa 2010 ihop så firades det ordentligt i kulturcentret. Må de leva lyckliga i alla sina dagar.

Årets kulör. Det enda jag hörde folk diskutera var huruvida saker och ting var svart. Diskuterades inte svarta rubriker så diskuterades i stället svarta löner. 2009 kommer gå till historien som den svarta kulörens år.

Årets bakläxa. Syrianska vann det första derbyt över VSK med 2-1 och högmodet ekade i Swedbanks korridorer. När det väl var dags för returmöte så fick man erfara hur en 5-0-förlust i ett derby smakade.

Årets bet. 17 gånger pengarna på Dalkurd smällde jag upp här på Braxingen.se. Det var definitivt årets högsta odds i ett seriöst och enskilt bet.

Årets Mr avslöjad. August Bergman råkade på en av mina SMS-konversationer. Det slutade med att alla bitar föll på plats och jag kunde därmed ganska enkelt konstatera att Bergman var klar för Syrianska IF.

Årets Mrs avslöjad. Madeleine Karlsson värvades som marknadschef för VSK. På sina håll och kanter talade man glatt om hennes starka meriter från ishockeyföreningen Malmö Redhawks - en förening där hon var praktikant och fick lämna efter praktiken.

Årets lag:
Aly Keita, Syrianska IF

Tobias Holmgren, Västerås SK
Suleyman Aslan, Syrianska IF
Oscar Pehrsson, Västerås SK
Damir Foric, Skiljebo SK

Simon Lundevall, Västerås SK
Boris Ljevar, Syrianska IF
Patrik Grönvall, Västerås SK
Joonas Botold, Skiljebo SK

Menhal Muqdisi, Syrianska IF
Christopher Brandeborn, Skiljebo SK

Årets tränare. Matthias "Hasa" Andreasson missade återigen förstaplatsen med Skiljebo SK. Men med sitt lag tacklade han mentala hinder på ett sätt som konkurrenterna inte klarade av och skapade en vinnande trend av detta. Den enkla anledningen: Hasa, med Janni di Paolo, var mest kompetenta.

Årets spelare. Inför året snackade till och med supportrar från Syrianska om att Menhal Muqdisi inte håller för division 1. Ännu en gång motbevisade han alla genom att göra 12 mål. Jag lyfter på hatten, släpper fram uteliggarfrisyren och respekterar.

Årets förening. På a-lagsnivå är Västerås SK bäst i stan. På juniornivå tillhör föreningen det ledande skiktet i landet. Det förstnämnda är ingen prestation, det sistnämnda är definitivt det.

Jag är mer en spekulant än den som sammanfattar det gångna. Därför kommer jag imorgon att publicera artikeln "Så här blir 2010" med mina profetior om det kommande året. Då kommer det inte att fokuseras på Västerås.

"Det var en gång" kan man börja med utan att skämmas. Jag tror inte att vi förstår hur verklig och sagolik som Zlatan Ibrahimovics karriär har varit. Och sagan nådde sitt hittills största ögonblick i kväll.

En taktisk match säger krönikörerna. Till hälften är jag beredd att hålla med. Barcelonas huvudtränare Pep Guardiola är inte känd för att göra några taktiska genidrag, helt enkelt för att han aldrig har behövt det. Denna kväll var inget undantag på det sättet.

Däremot Real Madrids dito, den nästan 20 år äldre Manuel Pellegrini, hade en taktik och en matchplan ämnad för just denna match och som man normalt sett skulle kalla naiv på Camp Nou. 4-3-3 och hög press löd receptet. Med tre hungriga tigrar på topp och det spelsystem som Barcelona använder sig av så skulle Pellegrini skapa tvivel i ett tryggt Barcelona. Pellegrini lyckades till punkt och pricka sett till första halvlek.

Vi har sett defensivt skickligare lag än Real Madrid (läs: Manchester United) misslyckas med samma taktik. Vad gjorde Real Madrid som andra misslyckats med? Jag skulle vilja peka på Real Madrids offensiv. Kaka och Ronaldo skar sönder Barcelonas backlinje och fick en hel värld att tvivla på hög press mot Barcelona. Jag blundade, trots att jag inte fick. Ett paralyserat Barcelona behövde rörelse, men saknade initiativtagare för dagen. Ett paralyserat Barcelona behövde också en Plan B, men kompetensen på planen saknades.

Barcelona spelade med kroppsspråk skrikandes efter en targetspelare som kunde återerövra taktpinnen i matchen. Ni börjar förstå vart jag vill komma. Efter en halvlek var det uppenbart varför firma Kaka-Cristiano skulle spela hem de tre poängen till Madrid. Men än mer uppenbart var varför Barcelona hade värvat Zlatan "Ibra" Ibrahimovic.

Vi kan tycka att Puyols uppoffrande spel var vitalast. Vi kan tycka att Valdes räddningar var matchavgörande. Vi kan tycka att Messis dribblingskonster, som resulterade i fyra varningar för antagonistera, vägde psykologiskt tyngst. Vad vi däremot inte kan ha en tanke till åsikt om är varför matchen ändrade skepnad. Det enkla faktumet lyder Zlatan Ibrahimovic. Han gav Barcelona allt det där som Pep Guardiola värvade honom för. Ett bra avlastningsalternativ i Barcelonas offensiva spel, en spelare som kunde garantera Barcelona en utökning av ett redan högt bollinnehav, en hungrig spelare som utan problem kunde klyva mättnadskänsla och viktigast i kväll - mål.

Zlatans karriär liknar mer och mer en saga. Cristiano Ronaldo och Messi må vara bättre fotbollsspelare än Ibra. Men de är inte i närheten av Ibras förmåga att spela avgörande roller. Det är som vilken trailer som helst - ett uppdrag, en prestation, en huvudperson. De tidigare kapitlen har sett likadana ut. När han klackade hem Italien i EM 2004, när han sköt hem ligatiteln till Inter direkt efter skada och i fjol när han blev tog hem titeln capocannoniere i sista omgången.

Om det är någonting som talar för att Barcelona kommer att vinna Champions League två år i följd så är det inte Messi, Xavi eller Iniesta. Nej, det som talar för att Barcelona blir först med den bedriften är att Ibra har en saga att skriva och där allt vi ser nu är - fortsättning följer...

En rejäl storm har blåst kring tillsättningen av den nya tränaren i Västerås bästa fotbollslag, Västerås SK. Många är de som har ifrågasatt valet av Kalle Granath som ny huvudtränare, såväl av personliga som kompetensmässiga skäl.
Jag har varit en av dem.
Jag är till viss del fortfarande kritisk.
Men någonstans i all denna röra måste det finnas plats för sunda värderingar:
Ge Kalle Granath en chans. Döm sedan.

Jag kan inte erinra mig om att tillsättningen av en tränarpost i Västeråsfotbollen har väckt lika stor uppståndelse som den kring Kalle Granath. VSK:s ordförande Anders Carlsson har blivit kritiserad för att bedriva svågerpolitik (apropå vänskapen med Granath) och villkora sitt ordförandeskap (apropå ökad sponsring med Granath vid rodret). Jag köper delvis kritiken om tillvägagångssättet. Jag har också varit mycket kritisk till Kalle Granath som huvudtränare, mestadels baserat på uppgifter från spelartruppen. En person med "gammalmodiga värderingar" har några spelare använt i sin beskrivning av Granath.

Ovanstående beskrivna sida av myntet är icke att förringa. Samtidigt ger den en tafatt helhetsbeskrivning. Igår undersökte jag den andra sidan av myntet.

GIF:s damordförande Haci Aslan är en av de personer som i samtal med undertecknad talat varmt om Kalle Granath. Under säsongen 2008 arbetade de tillsammans med Gideonsbergs juniorlag. Aslans tolkning av de omoderna värderingarna går snarare ut på att Granath är rak, ärlig och ställer höga krav på sig själv och sin omgivning.

Under gårdagen hade jag dessutom mitt första samtal med huvudpersonen själv. Vi hade ett vettigt förstasnack och jag fick en så klar bild som man kan få på drygt en timme. Han redogjorde för sina visioner om ett Ajax-spelande VSK, om vikten av rörlighet och fart i anfallsspelet, om primärt fokus på spelarutveckling och inte taktik i vägen till framgång, om kritiken mot honom som han har tagit med en klackspark, om att klubbens visioner överensstämmer med hans egna, mm.

Det är få som undersökt den bilden av Kalle Granath. Det är desto fler som redan dömt ut honom, trots att han inte genomfört en enda match som huvudtränare i VSK.

Tränarjobbet i VSK Fotboll pekas ofta ut som det tränarjobb i Västerås där pressen att leverera är som störst. De sunda ramarna för bedömning är ofta utslagna och allt ses i svart eller vitt. Vi talar om en förening som inte ens huserar på elitnivå. Frustrationen över det i sig bidrar till den osunda bedömningen.

För att lyckas med sådana jobb krävs det att man som tränare konstruerar ramarna och spelreglerna gentemot media och andra intressenter. Där kan jag tycka att Zetterström föll in i de redan konstruerade ramarna och följdaktligen misslyckades. Där finner Granath en av sina utmaningar - om han får en ärlig chans.

Det har hängt i luften länge. Martin Andersson lämnar VSK, enligt VLT. Spelaren som tidigare under säsongen var kapten har under den senaste tiden petats. Beslutet kommer inte som någon chock och det intressanta i sig är inte det faktum att Martin Andersson inte är VSK-spelare efter säsongen. Frågan är snarare om fler har möjlighet att ta samma beslut.

I somras gick VSK offentligt ut med sina ekonomiska problem och som en del i räddningsprojektet ingick att sänka spelarlönerna. Strategiskt klokt skulle många kalla draget att kapten Martin Anderssons lönesänkning offentliggjordes. Jag kallade det osmakligt då, lika mycket som jag gör det idag.

Styrelsen motsade sig inte att spelaren offentligt gick ut och talade om sitt reviderade kontrakt. Någon bestraffning var det inte tal om. I praktiken ställde styrelsen frågan till de övriga spelarna: Hur hög är din moral? Hur mycket älskar du den här klubben?

Frågan är inte berättigad. Framförallt inte när det finns styrelsemedlemmar som inte har besvarat samma fråga. I den offentliga versionen redogjordes aldrig för att Martin Andersson fick en otroligt bra deal. VSK talade bara om framgångsrika lönesänkningar och inte om den motprestation som erbjöds i somliga fall. I fallet Martin Andersson ter det sig tydligt att man skulle ha redogjort den förkortade kontraktstiden.

Jag redogjorde för detta redan i somras (se länk) och valde att inte namnge Martin Andersson. Anledningen var att han gjorde sig en bra deal som VSK accepterade. Felet begicks snarare från styrelsehåll.

VSK:s ekonomiska sparpaket framstår nu som kortsiktigt positivt - och långsiktigt förödande. Har vi fler spelare att vänta, som lämnar VSK?

Så här det hänt igen. Det svenska mediedrevet fortsätter att hylla sin engelska förebild. Denna gång i en krönika skriven av ingen mindre än Aftonbladets Robert Laul. Han gör det indirekt genom att kritisera den engelska fotbollens direkta hot, nämligen den spanska.

Enligt Laul är den spanska fotbollen tråkig och ojämn. Lagen efter Barcelona och Real Madrid är helt enkelt för dåliga för att han skall attraheras. Vi som attraheras av den tekniska och konstruktiva fotbollen, som återfinns i Spanien, är enligt Laul amatörer.

Vidare menar Laul att detta förhållande inte råder i England. Där är det tydligen fler lag som är med och slåss om titeln. Jag ställer mig frågan om det verkligen är så. Nedan följer ligatoppen i Premier League, sedan Abramovitj intåg i Chelsea 2003:

2003/2004: 1. Arsenal 2. Chelsea 3. Man United 4. Liverpool
2004/2005: 1. Chelsea 2. Arsenal 3. Man United 4. Everton 5. Liverpool
2005/2006: 1. Chelsea 2. Man United 3. Liverpool 4. Arsenal
2006/2007: 1. Man United 2. Chelsea 3. Liverpool 4. Arsenal
2007/2008: 1. Man United 2. Chelsea 3. Arsenal 4. Liverpool
2008/2009: 1. Man United 2. Liverpool 3. Chelsea 4. Arsenal

Laul frågar sig om någon tror att något annat lag än Real Madrid eller Barcelona slåss om det spanska ligaguldet. Jag tror liksom Laul inte det, men som den amatör jag är så ställer jag motfrågan:

Är det någon som på allvar tror att något annat lag än Chelsea eller Manchester United kommer att vinna Premier League?

Till och med en amatör som mig kan konstatera att dessa lag kommer att göra upp om guldet...

Vad är det då som gör att drevet satsar så hårt mot att sänka den spanska fotbollen och hylla den engelska fotbollen? Svaret är inte häpnadsväckande. Dagens journalister är uppväxta med engelsk fotboll som den naturliga förebilden för Sverige, starkt influerad av Houghton och Hodgson med fokus på försvarsspelet från 70-talet.

Den strukturen har rubbats, då den uppkommande generationen alltmer öppnar ögonen för Spanien och spansk fotboll, där fokus ligger i anfallsfotbollen. Ett praktexempel är att dagens journalister gärna hyllar Barcelonas pressfilosofi i försvarsspelet, när det givetvis är anfallsfotbollen som är Barcelonas signum och som primärt borde hyllas.

För att inte trampa Aftonbladets Zlatan-satsning på tårna, så väljer Laul att istället rikta fokus på att sänka kvalitén i den spanska ligan och samtidigt skriva att Bacelona är för bra.

Jag förväntar mig nu att Robert Laul gladeligen tar ansvar för oss amatörer och lär ut vad fotboll handlar om, där första lektionstillfället redogör för att fotbollens värld inte är subjektiv. Dessutom är vi som attraheras av den spanska ligan trots allt bara amatörer och behöver följdaktligen en lektion.

Zlatan Ibrahimovic till FC Barcelona. Samuel Eto'o, och drygt en halv miljard kronor, till FC Internazionale. Affären offentliggjordes vid juli månads slut och var sommarens i särsklass häftigaste. Nu har det gått en och en halv månad utan några direkta svar. Kommer Barcelona utnyttja Zlatans styrkor eller blir det enbart Zlatan som anpassar sig till Barcelonas spel? Vad innebär affären för Inter? Vad innebär Zlatan i Barcelona?

När Mourinho sommaren 2008 anlände till Inter så kom han till ett lag som hade gjort sig beroende av en viss Zlatan Ibrahimovic. I resultateffektiv anda så gick det mesta i spelet genom Zlatan. Det var effektivast och det gav resultat hemma i Italien. Mourinho, väl medveten om att han var tvungen att leverera resultat, förstärkte beroendet av Zlatan under fjolåret.

När Zlatan nu lämnar Inter så kan jag ändå inte undgå att se affärens största vinnare i Mourinho. Han vill, liksom alla andra tränare, implementera sin spelidé oavsett vilket lag han basar över. Samuel Eto'o har alltid varit intressant för Mourinhos spel. Eto'o ger nu Mourinho en värdig möjglihet att vara Mourinho. Eto'o blir en viktig pusselbit i Inter och är den spelartypen som hittar sina mål överallt. En sådan spelartyp presterar oavsett omgivning. I och med affären har Inter brutit sig ur det mentala Champions League-mörker som de hade under tiden med Zlatan-beroendet.

Ur Barcelona-perspektivet finns det flera aspekter att ta fasta på. Först och främst det affärsmässiga. Ser vi enbart till spelarnas kvalitet så är det en dålig affär utan någon som helst diskussion. Det är snarare Inter som skulle ha betalat Barcelona i samband med övergångarna. Men affärer skapar nya intäktskällor, inte minst genom att Barcleona får ett nytt varumärke att arbeta med. För att inte tala om hur FC Barcelona har stärkts som varumärke med Zlatan i klubben.

Den andra aspekten handlar om beroendet mellan Zlatan och Barcelona. Kommer Barcelona att influeras av Zlatans spel? Blir det tvärtom? Eller både och? Det ligger naturligtvis någonting bakom snacket om att Barcelona nu kan spela flerdimensionerat med Zlatan. Men Barcelona har ett spel och det är väl förankrat. Hittills har man inte sett några större tendenser till att Barcelona kommer att utnyttja Zlatans fysik och targetkompetens. Zlatan är tekniskt fulländad och njuter av Barcelonas fotbollsfilosofi. Således talar mycket för att Zlatan kommer fortsätta sin anpassning till Barcelonas spel under hösten, utan att influera Barcelona med sitt targetspel.

Nyckeln för Barcelonas säsong kommer under våren - att vinna Champions League igen. Med stämpeln "regerande mästare" medföljer taktiska och mentala problem. Det mentala handlar dels om den press som medöljer i att bära favoritskapet. Det handlar också om att man inte får någonting gratis av antagonisterna, som hittar motivation i att slå de regerande mästarna. Det handlar också om att motivationen i det vinnande laget minskar. Det är här Zlatan kommer in i bilden. Zlatan är "en av de andra". Han är den som mest av alla i Barcelonas trupp hungrar efter titlar. Zlatan är dessutom en personlighet som påverkar. Zlatan ger Barcelona en möjlighet och har till uppgift att motivera sin klubb till att vinna Champions League 2010.

Taktiskt handlar det om att förändra sitt spel, då segerreceptet scannas av från övriga klubbar och omöjliggörs. På våren vill det till att Barcelona utnyttjar Zlatans targetegenskaper om de vill vinna Champions League igen.

Så kommer vi till den sista aspekten och Laportas uttalande. Zlatan har nått sin slutdestination, sin sista sportsliga utmaning. Det var det där med att vinna Champions League. Att bli en av de riktigt stora. Faktum är att Zlatan inte har presterat i Champions League-slutspelen och heller inte nått särskilt långt. Zlatan är i Barcelona för att bli den superstjärna som han har potential att vara. När alla skrattar åt FC Barcelona-presidenten Juan Laportas uttalande så förstår jag precis vad han menar:
- Vi skapar vinnare och Real Madrid köper dem.

Det var matchen som förutspåddes att sluta i alla möjliga riktningar. På planen tystades diskussionen dock tämligen omgående.
VSK körde över Syrianska.
VSK vann för att VSK ville och behövde vinna.
VSK vann för att de spelade med sina förebilder.

Inför matchen så bar VSK en ryggsäck sönderpackad med mental press. För tre poäng i derbyt krävdes att VSK lyckades ta itu med ryggsäcken. Rutinerade spelare som Martin Andersson och Patrik Grönvall hade redan försökt. Huvudtränare Jörgen "Zäta" Zetterström likaså. VSK fann svaret där man minst anade. För vem kunde förutspå att AIK-ynglingarna Pontus Engblom och Daniel Gustavsson var lösningen på VSK:s mentala problem? Kanske var det inte så ologiskt.

Saknaden av förebilder hävdar jag är Västerås främsta skäl till att staden idag saknar ett elitlag. Ikväll fick VSK-spelarna inte bara se, utan även uppleva sina förebilder. Karaktärsfyllda AIK-spelare som lika mycket vittnade om att fotboll är på liv och död, som att det är lekfullt och enkelt. Lagkamraterna tog efter och Zäta fick se sitt VSK inverterat ("Bra spel, dålig utdelning" Zetterström om sitt lag de senaste månaderna).

För spelet höll ingen hög nivå. Syrianska försökte med den oupptäckta paradoxen att spela konstruktivt utan inspiration. VSK kontrade, där ett längre spel mot Engblom initialt utgjorde den primära lösningen. Så länge Syrianskas rollfördelning mellan mittbackarna Suleyman Aslan och Sami Hanna fungerade, så rådde stiltje i matchen. Aslan demolerade Engblom med alla fysikens lagar. Men rollfördelningen brast och duellen mellan Engblom och Hanna var ett faktum. Fysikens lagar var inte nådiga mot Hanna, som blev bortgjord av Engblom, och 1-0 kom som ett brev på posten.

VSK:s vilja gav dem initativet i matchen och anfallsvapen nummer två, kantspelet, fungerade så länge man behöll initiativet. De centrala mittfältarna Luciano Damianovici och Patrik Grönvall fick utdelning för sitt hårda arbete och hittade sina kantspelare Simon Lundevall, planens gigant, och Daniel Gustavsson. Lägg därtill Tobias Holmgrens genuina arbetskapacitet och Syrianska var ett slaget lag.

De två Västeråsklubbarna står nu på samma poäng, fyra poäng ovanför det nedre strecket.
Skillnaden: AIK-ynglingarna överlät ryggsäcken till Syrianska IF.

1-1 och oavgjort på Swedbank Parks resultattavla. Slutsiffrorna dolde en hel drös med outnyttjade målchanser, vilket gjorde att det snarare kändes som två förlorare än två vinnare. Lömska siffror var det också. För de visade varken att Enköping kommer åka ur eller att man börjar urskönja en bild av Lutajs pussel.

Blunda och räkna till tio och du har missat fler målchanser än i en hel allsvensk match. Så kan man sammanfatta Syrianskas hemmamatcher. Kombinationen av att vara nykomling och kaxig innebär mer ofta än sällan att man blir naiv som ett brev på posten. Syrianska är ett av dessa lag. Ett spelförande lag med en väldigt stark vision om att spela konstruktivt och skapa mängder av målchanser. Men laget är nykomling i serien och många lag är inte sena med att utnyttja detta.

Syrianskas inledde bäst, främst tack vare en klarare rollfördelning. Suleyman Aslan vann bollar och spelade enklare än tidigare. Sami Hanna skötte uppspelen med bravur. På mitten liknade Chammoun Georges alltmer Deco. I Chammouns roll handlar det uteslutande om att skära av ytor, spela enkelt och framför dessa två ting - att styra tempot. Sättet han styrde tempot på höll internationell nivå.

Bara det faktum att han som ensam spelare valde tempot i Syrianskas anfallsspel säger en hel del om hur viktig han är för Syrianska. Att han varierade tempot framgångsrikt gjorde att Enköping aldrig fick någon rytm i sitt försvarsspel och visar hur bra han kan bli.

Spelmässigt var det inget snack om vilket lag som ägde matchen. Dessvärre, för Syrianskas del, så hette Enköpings vänstermittfältare Andreas "Ante" Eriksson. Mitt i Syrianskas konstanta press, så visade två spelare varför de spelat högre upp. Filip Nekmouche snabba frispark friställde "Ante" och han kunde rulla in 1-0 på sin egen stolpretur. Syrianska fick bita i det sura äpplet.

Hade det här varit en match utan Menhal Muqdisi, så hade Enköpings mål möjligen räckt för vinst. Men Västerås skyttekungen visade varför han var skyttekung och ställde allt till rätta med sitt mål i andra halvlek. Logiskt, minst sagt. Lagen fortsatte sedan att blanda chanser och likt vårmötet på Envavallen så stod målvakterna Aly Keita och Ludwig Bergström i centrum. Flera kvalificerade ingripanden gjorde att matchen slutade 1-1.

Syrianskas tränare Edmond Lutaj bör inte vara nöjd med poängen, men desto mer nöjd över att spelarna börja anta och axla roller i spelet. Det finns fortfarande bitar i rollfördelningen som måste förbättras - annars hade Syrianska varit jämnare över 90 minuter - men framstegen är likväl något att glädjas åt.

För Enköpings del ser det mörkare ut. Laget är beroende av att "Ante" Eriksson och målvakten Ludwig Bergström gör bra matcher. I lördags gjorde de det och det gav ESK en poäng mot mittenlaget Syrianska IF. Vad händer om en av dessa gör en dålig match?

Hemma på Swedbank Park spelade VSK Fotboll oavgjort mot Skellefteå. På samma plats förlorade Jörgen Zetterström ronden mot sig själv. Han gick in i tentamenssalen i ett läge där han inte hade behövt. När 90 minuter var spelade på Swedbank Park, så erhöll Zetterström det underkända betyget.

VSK har applicerat två spelsystem under säsongen. Bortsett från det klassiska och trygga 4-4-2, så har man i större mån försökt sig på 4-2-3-1-konstellationen ju längre säsongen lidit. Att kunna hantera två spelsystem är en konst. För etablerade och utstuderade topplag är det ett nödvändigt ont. För ett lag med VSK:s nuvarande förutsättningar är det snarare en last.

Igår valde Zetterström återigen att formera 4-2-3-1 och det blev uppenbart att det är en formation som inte VSK har spelarmaterial för. Till skillnad från 4-4-2-formationen så blir VSK väldigt beroende av de fyra offensivt lagda spelarna i anfallsspelet. Det krävs en otroligt hög hitrate i Koyar Salimis och Tobias Holmgrens offensiva en-mot-en-dueller. Alldeles för hög sett till vad dessa spelare levererar. I den defensiva mittfältspositionen blottar Patrik Grönvall sin värderingsförmåga och Filip Mårtensson är arbetsför nog att operera själv på ytan. Och sedan har vi dett mest uppenbara: 4-2-3-1 är beroende av Stefan Bärlin. Igår spelade han inte.

Jag frågade Zetterström efter matchen mot Östersund om inte 4-2-3-1-systemet var beroende av Stefan Bärlin. Detta efter att VSK blivit enormt försvagade av Bärlins tidiga uttåg i den matchen. Han tyckte inte det, utan menade att det istället handlade om att ha en löpvillig spelare i frontpositionen. Jag var skeptisk, men köpte det tills vidare. Fram tills igår.

För igår hade den kopiöst arbetande Luciano Damianovici tilldelats rollen som frontman. Han löpte och löpte, men hotade alldeles för sällan. Han saknade visserligen understöd av den offensiva mittfältstrion, men underpresterade främst på grund av sina felaktiga löpningar. Igår blev det uppenbart att Bärlins känsla för djupledslöpningar tidigare har maskerat bristerna i VSK:s
4-2-3-1.

Jag vet inte vad som är värst. Gårdagens spelkvalité? Eller att Zetterström hyllade spelet? VSK tilldelades - inte skapade - en mängd chanser som de borde ha utnyttjat bättre. Spelmässigt uppträdde VSK planlöst, håglöst och med total brist på självförtroende. Zetterström hade inte behövt utsätta sig och sitt lag för detta prov. Han hade kunnat formerat en trygg 4-4-2-formation där den klara rollfördelningen höjt konsekvensen i spelet. Istället blev det ett test och ett underkänt betyg.

VSK behöver trygget och de finns i fotbollens grunder. Det handlar om att säkra den prestation som de vet att spelarna kan leverera. Laborationer med spelsystem som de inte behärskar utsätter laget för svåra test som de inte är redo för än. Det är nu upp till Zetterström om han vill skriva en ny tentamen nästa vecka. Själv är jag övertygad om att det är bättre att återgå till grunderna och titta på den där 4-2-3-1-tentan senare.

I samband med VSK-förlusten i VLT-cupen sade huvudtränaren Jörgen Zetterström att man inte är bättre än sin senaste prestation. Raka motsatsen till det Skiljebos huvudtränare Matthias "Hasa" Andreasson envisats med under de senaste veckorna, nämligen att Skiljebo förtjänar att vinna trots uteblivna resultat.

Jag kan inte hålla med Hasa i resonemanget. Konsten att göra mål kan liknas vid en produktionskedja. Den avgörs i hur pass kvalitativa de olika momenten i kedjan är. Hur många mål man gör (hur pass kvalitativ produkten blir) är ett sammanvägt resultat av hur man presterat i de olika delmomenten på vägen.

I Skiljebo är de kompetenta i att bygga upp sitt spel och även skickliga i momentet att skapa chanser. Men i sista tredjedelen brister det totalt. Det är så illa att man inte lyckats göra ett enda mål på de senaste fem (!) matcherna. Som ett lag är Skiljebo således inte bättre än så. Det måste de komma till insikt med.

Jag menar inte att Hasa skall sluta tro på det spel Skiljebo har. Där ligger inte själva problemet. Tvärtom, jag tycker han gör helt rätt i att fortsätta att tro på den oerhört konstruktiva produkt som han jobbar med. Det finns även ett slumpmoment i fotboll som gör att man inte skall dra för stora slutsatser. Men när ett lag som skall tillhöra toppen spelar fem matcher utan att göra ett mål, så måste man se det problemet ur en mental aspekt.

Skiljebo tror helt enkelt att de är bättre än vad de är. Ju snabbare de kommer till insikt med det, desto snabbare kommer Skiljebo att klättra i tabellen. Här följer tabellen:

  1 Dalkurd       7  6  1  0  22-6    19
  2 G:a Upsala    7  5  1  1  18-4    16
  3 Västerås IK   6  4  0  2   9-4    12
  4 Frej          7  3  2  2  14-7    11
  5 Falun         7  3  1  3  10-12   10
  6 Älgarna       6  3  0  3   6-14    9
  7 Vallentuna    7  2  2  3  13-13    8
  8 Skiljebo      7  2  1  4   8-9     7
  9 Råsunda       6  2  1  3   4-5     7
 10 Sollentuna U  7  2  0  5   5-13    6
 11 Söderhamn     7  2  0  5   6-24    6
 12 Sandv IF      6  1  1  4   7-11    4

Laget ligger på en åttondeplats. De har inte varit bättre än så och har idag inte rätt att hävda att de är bättre än så. Ty det är ett hån mot de andra presterande uppstickarna, som Gamla Uppsala SK och Västerås IK.

I min bok var Skiljebo lag nummer 2 i tabellen inför säsongen. De ligger nu åtta. Vill de vara ett topplag så måste de komma till insikt med att Älgarna, som de slog med 6-1, idag är ett bättre lag än dem.

Det tog 10 minuter för Andrés Iniesta att hitta Samuel Eto'o, som punkterade matchen när den knappt hade börjat. Det tog nästan ett helt år för Iniesta & Co att förmedla vinnarmentaliteten till Samuel Eto'o. Därmed fann Barcelona den sista pusselbiten i sitt lagbygge. Igår blev "Mer än en klubb" också "United we stand".

Det var en match som mycket väl kan ha avgjorts i vilket lag som fick det första målet. I och med Barcelonas 1-0-mål, så  spelade de den typen av fotboll som Milan fick erfara i Champions League-semifinalen år 2006. En anfallsfotboll utan att anfalla, där man mer eller mindre bortser från att det finns två mål på planen. Det handlade om ett rörligt kortpassningsspel, ty det är det vackra som finns kvar av Barcelona om man tar bort målen. De engelska lagen har hittat sin vinstmaximeringsmodell vid ledningar mot Barcelona, i form av att taktiskt kväva matcher. Igår visade Barcelona prov på sin modell.

En annan för mig klar faktor till att United föll platt är det faktum att engelska lag har svårt att vara genuint konstruktiva i toppmatcher. Igår var Manchester United tvungna att spela konstruktivt på beställning, och de misslyckades. Det var inte första gången, heller inte den sista. Premier Leagues toppmatcher - där det i regel är två lag som inte vill föra spelet utan helst tar cynismen till en ny nivå genom taktiska drag -  svarar på frågan varför det såg ut som det gjorde igår.

Men över alla dessa förklaringar står någonting som kommit i skymundan såväl hos media som bland fans. Det handlar om den vinnarmentalitet som man i Europa beskyller Barcelona för att inte ha. När Spanien vann EM gick Iniesta, Xavi och Puyol från pojkar till män. Inte minst har det märkts på Iniesta som tidigare under sin karriär mest varit känd som en oerhört teknisk spelare med låg känsla för avgöranden. Mot Chelsea behövde han en chans. Mot United behövde han ett oinbjudet tillfälle.

Idag axlar alltfler i Barcelonas trupp en mantel som innebär ett ansvar och de spelar på ett sätt som vittnar om en skyldighet. En skyldighet att Barcelona skall vinna. Helst varje match. Fortfarande alltid snyggt.

En annan tyngre framgångsfaktor finner vi i Barcelonas tränare. Inför året kom Barcelona att anställa en ung, oerfaren och en tränare dömd att misslyckas. Pep Guardiola hette han. Kritikerna är numera få och hyllningskören bugar för hans förmåga att få den enormt talangfulla truppen att fungera tillsammans. Igår spelade han dessutom med sju egna produkter från start, vilket delvis går in på hans cred-konto. Om Xavi, Iniesta och Puyol har förmedlat vinnarmentaliteten, så har Pep instruerat om hur det i praktiken skall gå till.

Barcelona tog trippeln mot ett värdigt motstånd. Nästa år är det en ny turnering och med dagens vetskap finns det tre lag som kan vinna titeln: Chelsea, Manchester United - och Barcelona.

Klubben Barcelonas kännetecknas av finess, briljans och en lekfullhet som bland annat gör klubbens slogan ingenting mindre än "mer än en klubb". Barcelona har aldrig blivit bedömda efter den mallen. I den hårda världen har man med pekpinne instruerat att det enda som betyder någonting är att vinna matcher. Barcelona tog till sig av instrueringen, tog med sig Chelseas fulknep från Camp Nou och klädde av sina motståndare. Allt detta i ett enda magiskt ögonblick signerat Andrés Iniesta.

Då de ordinarie backarna Márquez och Puyol saknades så ställdes Pep inför sitt första taktiska prov på världstoppen. Han klarade det sådär. I rollfördelningen av Yaya Touré hade han rätt i att Touré klarade av mittbacksrollen. Yaya använde sig av brittiska fulknep och blev aldrig riktigt bortgjord. På minuskontot noteras dock att Barcelonas mittfält blev klart lidande utan sin jätte och balansspelare Touré.

Chelsea frågade sig per omgående: Hur väl klarar sig Barcelonas mindre fysiska tremannamittfält mot våra fem lastbilar på mitten? Svaret: De klarar sig inte alls. Chelsea behövde inte ta hänsyn till den tekniska briljansen på mittfältet, då Iniesta positionerades i anfallet. Xavi ensam klarade inte av att dra det lasset mot Ballack, Lampard och Essien. Bolltempot var lågt, betydligt lägre än det på Camp Nou. Barcelona var kort och gott paralyserat.

Spelmässigt var Chelsea avsevärt bättre än Barcelona. I de första två tredjedelarna av Barcelonas offensiv var de lika dominanta som vanligt, men i den sista tredjedelen fanns ingenting alls. I Chelsea hade man en fungerande matchplan för varje ynka kvadratcentimeter på planen och utgjorde således ett hot för Barcelona på alla sätt och vis.

Chelsea spelade en fotboll som imponerade. De åtta backarna fanns visserligen där, men det fanns en offensiv plan för hur matchen skulle vinnas. Låt vara att Anelka fällde sig själv och att Drogba sökte straff efter straff, Chelsea vann sympatier.

Allt detta raserades när Ballack, Drogba, Bosingwa, Terry - ja, listan kan göras lång - skämde ut sig i matchens slutskede.

Utan att gå in alltför djupt i de olika straffsituationerna så anser jag att Chelsea gjorde sig förtjänta av en straff över 90 minuter.  Men om situationerna var självklara? Nej. Om de var uppenbara felbeslut sett till regelboken? Nej. Piqués hands är det närmaste, men faller på att "boll söker hand" mer än "hand söker boll". Om det krävs mer för att få straff i en Champions League-semifinal än i en vanlig match? Helt klart. Lägg därtill att det klaraste felbeslutet, som upptogs av domare Øvrebø, var då Abidal blev frilägesutvisad efter att Anelka helt onaturligt krokat i sina egna ben. Kompensationens natur har fällt krokben på många domare, vilket domare Øvrebø lär erfara idag.

Rättvisa baseras på resultat, om inte domaren är inblandad. Igår var domaren inblandad och att säga att Barcelona-segern var rättvis med hänsyn till domarens inblandning är fel. Segern hade heller inte varit rättvist om Chelsea vunnit, med tanke på Abidals direkt felaktiga utvisning.

Att vinna rättvist gick helt enkelt inte igår. Medan Drogba och Ballack funderade över rättvisan, så sköt vampyren Andres Iniesta sitt Barcelona hela vägen till Rom. I ett enda magiskt ögonblick.

Jag uttalade följande till mina vänner i slutet av kvällens Champions League-semifinal:
Media kommer att hylla den "taktiska triumfen".
Aftonbladet har redan börjat med att hylla "Chelseas taktikkupp".

En taktisk triumf, eller taktikkupp om man så vill, går ut på att man neutraliserar sitt motstånd genom just taktiska drag. Till att börja med skall Barcelona inte vara överlägsna Chelsea, även om det är ett bättre fotbollslag. Och ni som har sett Barcelona i den spanska ligan vet att det antalet målchanser som Barcelona skapade ikväll inte var fler än i en vanlig ligamatch i Spanien.

Eto'os öppna mål ur snäv vinkel i inledningen.
Henrys chans när han fintade både Cech och försvarare, men väntade för länge med avslutet.
Eto'os friläge som Cech omedvetet räddar.
Hlebs friläge som Cech medvetet räddar.
Krkic jättechans som nickas över.

Det finns således två sätt att kväva resonemanget om att det var en taktisk triumf. Det ena är det hypotetiska scenariot där Barcelona gör mål på en av ovanstående chanser. Då hade det inte kallats någon taktisk triumf, trots att det inte varit någon skillnad i taktiken. Den enda skillnaden låg i Barcelonaspelarnas öde, nämligen om de gjorde mål eller ej.

Det andra går ut på ytterligare ett hypotetiskt resonemang. Låt oss säga att Chelsea ställt upp med en annan taktik än den buss som parkerades utanför straffområdet. Hade Barcelona då skapat fler chanser än de fem jättechanser, där man åtminstone borde ha gjort mål på två? Troligtvis inte. Barcelona skapade varken fler klara chanser mot Lyon eller Bayern München. Barcelona skapar i snitt inte många fler chanser i den spanska ligan heller. Ändå skall detta alltså kallas en taktisk triumf, trots att Chelsea gav matchen i Barcelonas händer.

Det fanns ingen taktik som neutraliserade Barcelona. Det fanns en taktik om att försöka kväva Barcelona, men den ledde ändå till klara målchanser. I en taktisk triumf existerar inte de målchanserna som Barcelona skapade ikväll. Åtminstone inte så klara i kombination med mängden.

Vad som fällde Barcelona var ineffektivitet, som är en okunskap, i kombination med att man inte drev upp tempot. De momenten måste förbättras om Barcelona skall gå vinnande ur den här striden. Och jag är helt övertygad om att Barcelona går vinnande ur denna strid. Över 90 minuter finns ett slumpmoment som minskar avsevärt efter 180 minuter.

Chelsea fick se ett Barcelona som behandlade boll på ett sätt som de själva inte förmådde. Det fick Chelsea att krypa närmare och närmare sitt eget mål. I returen på Stamford Bridge kommer samma effekt att uppnås av Barcelonas passningsspel med skillnaden att Chelsea innehar pressen på sin hemmaplan. Där har de inte råd att parkera bussen framför straffområdet...

Valsta Syrianska IK vann med 2-1 mot Syrianska IF. Ett resultat som skall ha varit orättvist sett till antalet chanser och spelet, men ett resultat är lika avklätt som en bar människa. Det finns ingenting att dölja. Det vittnar om 90 minuters prestationer från två lag, där det laget som har gjort flest mål är bäst. Etsar man sig fast vid antalet målchanser och vilket lag som dominerar spelet så är Barcelona bäst i världen - varje år.

I fotbollens natur vinns inga värdiga titlar i abstrakta företeelser. Man kan vinna sympatier, men man kan aldrig manipulera det avklädda resultatet. Missade målchanser är en brist som man måste förbättra för att i slutändan kunna titulera sig som det bättre fotbollslaget. Sedan finns givetvis ett stort slumpmomentet, som gör att man heller inte bör döma ett lag efter enbart 90 minuter. Slumpmomentet är stort inom fotboll. Jag som ser, hör och själv har varit "hobbyspelare" bevittnar dagligen hur underskattat slumpmomentet är över 90 minuter. Kanske förtjänade Syrianska IF mer ikväll.

Jag litar alltid på mina fotbollsmässiga källor vad gäller analys och information. Spelfondens utveckling borde göra att ni läsare också gör det. Samtliga som jag har talat med, såväl under som efter matchen, säger samma sak:
Det var Syrianska IF som såg ut att trivas av stormatch-karaktären. Jag tror att Syrianska IF går sin mest värdefulla utbildning till mötes. Zlatan uttalade att Champions League var hans universitet. Syrianska IF brottas nu med sin examen i Norrettan.

Jag har betvivlat Syrianskas mentala styrka att hävda sig i den här typen av matcher. Den som jag trott skulle vara deras akilleshäl. Att kunna stimuleras av press. Den känslan har inte förmedlats av laget tidigare under året. I sanningens namn har man heller inte behövt förmedla den känslan förrän ikväll. Syrianska IF förlorade idag, och trots att jag inte var på plats så kan jag säga att de säkerligen vann åskådarnas hjärtan. Jag missade något.

Edmond Lutaj, ni vet han som bytt namn till Mister, viftade bort mitt argument om rutin.
På ett sätt hade han helt rätt - hans lag trivdes bäst med uppgiften.
På ett annat fel - hans lag förlorade matchen på grund av sin ineffektivitet.

Det som jag tangerat vid ett antal gånger blev slutligen officiellt i förra veckan. Josef Haddad lämnar Syrianska IF och det är många som brottas med obesvarade frågor. Hur kommer det sig att Syrianska IF har gjort elva spelarförvärv? Hur är det möjligt att tre av värvningarna redan har lämnat Syrianska IF trots rådande försäsong?

I mitten av oktober basunerade Syrianska IF ut sitt första nyförvärv. Andreas Engblom var starten på föreningens vision om att värva lokalt förankrade spelare. Man följde upp med värvningar av Thach, Fiorini, Hysko och Bergman, vilket bekräftade denna värvningsstrategi. Därutöver hade föreningen värvat brassen Marcus Brandáo från broderföreningen. Dessa gick inofficiellt under namnet "Gebros värvningar".

En värvningsstrategi.

Föreningen värvade även den högst etablerade tränaren Edmond Lutaj. Med Lutaj vid rodret kom även hans strategi om hur Syrianska skulle genomföra din debutsäsong i Norrettan. I den strategin ingick en plan om vilka spelartyper som Syrianska IF behövde för att nå sin vision om att bli en elitklubb. Han ansåg att truppen behövde förstärkas med etablerade spelare utifrån, vilket var en direkt paradox till föreningens egen värvningsstrategi. Demir, Georges, Simonsson och Aldemir blev "Edmonds värvningar".

Två värvningsstrategier.

Det faktum att "Gebros värvningar" och "Edmonds värvningar" stått i direkt motsats till varandra har skapat en problematik. Den ger svaret på frågan om hur Syrianska IF lyckades värva elva spelare under en försäsong. Två värvningsstrategier som har arbetat parallellt - i kombination med att de mer erfarna spelarna Sallanto, Acar och Damianovici lämnade - har resulterat i elva nyförvärv. Två värvningsstrategier, där ingen till en början var ledande, och där ingen riktigt kompromissade. Två värvningsstrategier kan tolkas som en planlös strategi.

Brist på värvningsstrategi.

Problemet var att man endast såg fördelarna i att värva Lutaj och såg förbi vilka uppoffringar som krävdes för en sådan kompetent värvning. Ekonomiska nackdelar, i form av en högre lön än Jonny Rödlund, är underförstått. Under ytan döljer sig dock andra nackdelar. Lutaj är en stark personlighet som vet hur föreningen han representerar skall nå sin vision. I spelartruppen har detta inneburit att delar av "Gebros värvningar" har hamnat i ett sekundärt fack. Först lämnade Engblom. Sedan försvann Brandáo. Och i förra veckan Josef Haddad.

Ett lag med ambitioner och som nyligen har avancerat i seriesystemet gör i regel alltid fler nyförvärv än sina seriekollegor. Lägg därtill att Syrianska har brukat värvningsstrategier på två fronter. Med det i åtanke blir de elva nyförvärv man gjort förståeligt.

Överflöd av värvningsstrategier gjorde att man värvade elva spelare.
Bristen på en långsiktig värvningsstrategi har gjort att man - hittills - har fått lämna tre spelare bakom sig.

"0-0 gör att Portugal i praktiken är borta från VM medan Sveriges drömmar
lever vidare." SVT Text

Det var mer än vad jag visste...

  1 Danmark       4  3  1  0   9-2    10
  2 Ungern        5  3  1  1   5-2    10
  3 Portugal      5  1  3  1   6-3     6 
  4 Sverige       4  1  3  0   2-1     6 
  5 Albanien      6  1  3  2   3-3     6
  6 Malta         6  0  1  5   0-14    1

Tycker inte alls utgångsläget är så bra som det nämns till höger och vänster. En vinst på fyra matcher, totalt utspelade mot Portugal (som inte mönstrade Deco från start, tur det!) och nu kommer ödesmatch efter ödesmatch. Jag tvivlade på Portugal för några månader sedan. Nu spelar de upp sig och skapar målchanser. I det svenska landslaget finns ingen vision och spelidé som bärgar trepoängare på beställning.

Jag tror Portugal ligger betydligt bättre till än Sverige. De har bara Danmark borta kvar, medan Sverige och Danmark har varandra i ett dubbelmöte. Danmark känns som den klara gruppvinnaren. Portugal, Sverige och Ungern (i den ordningen) gör upp om andraplatsen. Lagerbäcks har levt på sin höga lägstanivå. Nu har dessvärre Sveriges brutalt låga högstanivå blottats.

PS. Hylla nu inte en taktisk seger. I en taktisk seger kommer inte motståndarna till fem klara målchanser av den kalibern som bevittnades i kvällens match.

Den 27 september 2008 tog Syrianska IF steget upp till Division I Norra, efter att ha besegrat lokalkonkurrenten Västerås IK i näst sista omgången. En av de högst delaktiga i avancemanget var inlånade Matias Mete från Södertäljeklubben Syrianska FC. .

Efterfrågan på Mattias Mete ökade givetvis i och med framgångarna under hösten. Han ansåg själv att ryggsäcken var färdigpackad för vidare vandring och intresserade klubbar fanns i form av Örebro SK och IK Sirius. Örebroklubben tappade intresset efter att Mete provspelat för dem, men desto bättre gick det i Sirius. Till UNT sade han att han hade blivit erbjuden ett kontrakt, ett uttalande som en reporter från tidningen senare hävdade var felaktigt (läs här). Jag vill inte direkt påstå att tidningen hade fel, men slutsatsen de drog var på felaktiga grunder. De missade nämligen det här med utbildningsbidraget.

År 2004 infördes ett s k utbildningsbidrag gällande spelare under 23 år i Sverige, som en anpassnings till FIFA. En spelare behöver numera inte stå under ett kontrakt för att dennes förening skall ha rätt till ersättning vid en försäljning. Klubben har, oavsett kontraktsförhållanden, rätt till ett utbildningsbidrag som varierar beroende på inblandade klubbars divisionstillhörighet. Förutsättningen för utbildningsbidraget är att spelaren är icke-amatör (tjänar minst 3000 kr per år), vilket i sin tur är ett tvång för spelare i division 1 och uppåt.

Mete skulle alltså kunna ha blivit erbjuden ett kontrakt av Sirius och de kan sinsemellan ha varit överens. Det är dock av föga betydelse, då Sirius kan ha varit ovilliga att betala utbildningsbidraget.

Det blev ingenting med Sirius och det var här Syrianska IF kom in i bilden. Det var ingenting man hymlade om från föreningens sida - Mattias Mete var högaktuell. Men så var det ju det här med utbildningsbidraget. Det som sportchefen i Syrianska IF, Gebro Akpinar, hävdade var ett mindre bekymmer. Tänkte han som Anders Carlsson? Att man skulle kunna kostnadsföra detta under tre år, vilket skulle ge en kostnad på drygt 30 000 kr per år.

Problemet var ju bara det att Mattias Mete inte var villig att signera något treårskontrakt. Hade han själv fått bestämma så hade han skrivit på ett ettårskontrakt. En förlustaffär för klubbarna som ej gått att motivera för dess medlemmar. Ponera att Mete gjorde anspråk på 10 000 kr i månadslön (observera att detta är en summa under de löneanspråk från hans sida som jag erfar). Om man sedan skulle kostnadsföra hans utbildningsbidrag under ett år, så rör vi oss upp emot summor omkring 20 000 kr per månad. Man inser per omgående att man kan få betydligt mer kvalitativare spelare för 20 000 kr per månad. Man kan till och med värva ett par stycken i ett vinnande Division I Norra-lag.

Syrianska IF var villiga att köpa loss Mete, men då till priset av en lägre lön för Mete. Mete motsade sig detta. En representant för Mete hade samtidigt kontaktat Västerås SK. Ett dubbelspel sade Anders Carlsson att det var och i själva företeelsen kan jag bara hålla med. Men jag vill poängtera att jag aldrig har fått den bilden av Mattias Mete. Att ha rätt personer omkring sig är viktigt inom fotbollen. I Metes fall får jag känslan av att de personer som rådger honom kommer med direkt felaktiga förslag. Gång på gång. Därav tror jag aldrig att Mete själv har stått bakom detta dubbelspel.

Under denna tid har jag fått god kontakt (nåja, i relation till den korta tidsperioden) med Mattias Mete. Gång på gång har han uttryckt sin vilja att spela för Syrianska IF och därför blev jag förvånad när jag "nystade upp" VSK-kopplingen. Det blev till slut ingenting med VSK. Mete säger att han blev erbjuden ett kontrakt. Anders Carlsson hävdar motsatsen. Här kan vi återigen bara spekulera i vad som är sant.

Syrianska IF jobbade vidare med att lösa Metes tjänster och ville senare istället låna honom av Syrianska FC. För FC, som var väl medvetna om att Metes pris efter år 2009 var lika med noll, var detta otänkbart. Parterna lyckades helt enkelt inte mötas här. För Syrianska IF var endast ett lån tänkbart, om inte Mete ville skriva på ett längre kontrakt.

Lösningen blev den väntade. Metes utväg var att förlänga sitt kontrakt med Syrianska FC och sedan lånas ut till Syrianska IF. Vad han i praktiken gjorde var att ge utrymme för att processen återupprepar sig nästa år. Då med skillnaden att priset är vad Syrianska FC sätter det till, eftersom han då står under ett kontrakt. Syrianska FC fick dessutom till den klausul som jag ansåg var orimlig, nämligen att Mete kan komma att kallas tillbaka under året. Jag hoppas att Syrianska IF har skydd mot att det inte kan ske under vilka premisser som helst.

Det är för mig oförståeligt att han inte skrev på ett längre kontrakt med Syrianska IF. Han må ha erhållit ett ekonomiskt sett fördelaktigare kontrakt med nuvarande premisser, men inte på en sådan nivå att hans val blev försvarbart.

Syrianska IF får återigen tillgång till Metes tjänster.
Syrianska FC har fortfarande rätten till Mattias Mete som spelare även under nästa års Silly Season.
Och Mattias Mete själv, han har bara förskjutit sitt problem ett år.

Sammantaget, det skulle behövas en penna, ett papper och en hel drös av A4-papper för att förklara alla turer kring övergången. Vidare skulle det behövas psykologisk expertis (om ens det hjälpt) för att förklara de val som inblandade parter har gjort i Case Mete. Min poäng var inte att ge caset en helhetsbedömning. Min poäng var snarare att lyfta fram det faktum att utbildningsbidraget inte var så oväsentligt som inblandade parter har hävdat. Framförallt inte oväsentligt för Mete själv.

"Världens bästa liga är Premier League." Har du hört det förut? Förmodligen. Så här års dominerar diskussionen om vilken liga som är bäst i världen och detta år är inget undantag. En hel del journalister (läs: Peter Wennman med anhängare) är inte sena med att späda på diskussionen som väcker allas intresse och känslor. Låt mig ta kol på det ytterst bristfälliga resonemanget om Premier League som världens bästa liga.

Åttondelsfinalernas första match är avklarade i Champions League och fotbollsfansen till de engelska lagen har återigen fått kött på benen. "Premier League dominerar totalt", "engelsk fotboll är överlägset bäst i världen", "den spanska och italienska ligan har inte en suck mot Premier League". Detta är bara ett mikroskopiskt axplock av den vilda diskussionen som främst härjar på internet. En diskussion där härförarna tycks sakna konkreta och rationella argument och bygger sin argumentation på känslor.

Diskussionen har gått så långt så att man börjat hålla på ärkerivalerna i sin egen liga. Detta på grund av att man vill legitimera sitt favoritlags framstående ligaprestationer. Är det inte lite sjukt? Jag skulle aldrig få för mig att hålla på Real Madrid som Barcelonasupporter.

Avsaknaden av en nyanserad bild är uppenbar. Följande saknar beaktas ej:

• Topplagen utgör 20% av Premier League. Premier Leagues toppkvartett tillhör givetvis toppen i Europa. Ett besynnerligt faktum blir när dessa lags framgångar överförs till hela Premier Leagues framgångar. Vad har Bolton med Manchester United att göra? Hur kan 80% av ligan ta åt sig äran av vad dessa 20% presterar? Fullkomligt ologiskt.

• Transitivitet gäller ej inom fotbollen. Diskussionen brukar ofta rättfärdigas med olika transitiva argument. Som att bottenlagen i Premier League inte förlorar med stora siffror mot topplagen. Eller att lagen i Premier League visar att de kan ta poängen mot topplagen. Men glöm all transitivitet. Om A är bättre än B och B är bättre än C, så är INTE A per automatik bättre än C. Jag brukar inom sportsbetting utgå från att fotbollen aldrig kommer att kunna bedömas helhetsmässigt i teorin. Det är precis vad denna diskussion bygger på. Det fungerar inte så i den komplexa fotbollen. Det finns så många saker att ta hänsyn till innan man presenterar sina teser. Som att Barcelona i större usträckning går för större vinster än vad Manchester United gör. Det finns en tradition på Camp Nou att alltid tillfredsställa publiken. Som att engelska topplag är taktiskt skickligare på att disponera sina trupper, vilket gör att siffrorna aldrig rinner iväg på samma sätt. Som att engelska bottenlag applicerar en mer destruktiv fotboll mot topplagen, medan många spanska bottenlag fortsätter med sin spelidé. Listan kan göras långt. Kort och gott: Transitivetet gäller ej inom fotbollen.

• UEFA-cupen tas ej i beakt. Från 2004/2005 (då diskussionen tog fart på allvar) så har England haft tre kvartsfinalslag på fyra säsonger och noll titlar. Spanien, som jämförelse, har haft sex kvartsfinalslag och två titlar. Är Spanien därmed bättre än England? Det går inte att svara på. Är skiktet under topplagen i Spanien bättre än i England? Det går inte heller att svara på med ovanstående fakta som argument. Men skall man tillämpa samma logik och resonemang som det görs med Premier League-lagens framgångar i Champions League, så är de spanska lagen strax under toppskiktet betydligt bättre än sina motsvarigheter i England.

• Englands fyra bästa lag är också de som under samma säsong spelar Champions League. De engelska lagen som spelar Champions League är samma lag som återfinns på plats 1-4 när sluttabellen summeras i England. Så är det i regel. Det är en väsentlig skillnad mot Italien och Spanien, där man finner fluktuerande skillnader på topplaceringarna. Det finns helt enkelt inte en lika stabil topp i dessa länder. I Spanien är Real Madrid och Barcelona i regel lagen som placerar sig i toppen. Sedan skiljer det sig en del. I fjol spelade Valencia Champions League och var samtidigt Spaniens tionde bästa lag. Villarreal som var Spaniens nästbästa lag spelade inte ens Champions League. Hur skulle det se ut om West Ham (tiondeplats i fjol) spelade Champions League förra året?

• Inte ens en fjärdels sannolikhet att hela Englands toppkvartett spelar kvartsfinal i år. Efter en match i åttondelsfinalen har det återigen skrivits spaltmeter om att Premier League krossar allt. Jag skall här tolka odds från världens största oddsbörs (som omsätter miljarder) där alla möjliga intressenter deltar. Det finns egentligen ingen mer rättvisande bild om vad gäller sannolikheter. Den som påstår att dessa siffror skulle vara till Premier League-lagens nackdel, glöm det. Är det någon liga som kan dra fördel av siffrorna så är det Premier League, vars liga omsätter överlägset mest pengar. Chanser att avancera till kvartsfinal: Liverpool - 76,9%. Manchester United - 62,1%. Arsenal - 66,7%. Chelsea - 70,9%. Att döma av dessa siffror så är det 22,6% sannolikhet att samtliga av dessa fyra lag återigen spelar CL:s kvartsfinalomgång. Vägen till bucklan och de analysmässiga tingen efter en åttondelsfinal är också väldigt lång. Summa sumarum, det är tidigt att dra slutsatser än.

Tanken är inte på något sätt att såga Premier League. Tanken är att såga resonemanget om världens bästa liga. Diskussionen fanns, om än inte lika stor, när de spanska lagen dominerade Champions League. Jag hävdade även då att man inte kan utse världens bästa liga på de lösa grunderna. Diskussionen är uppblossad, främst av svenska medier, och för mig direkt felaktig. Att utse världens bästa liga är nästintill omöjligt med tanke på hur lite konkret det finns att ta på. Det man kan konstatera är att alla vill försvara den liga som favoritlaget spelar i och just precis där tappar diskussionen sin tyngd.

Tänk på dessa saker innan du som Barcelonasupporter bestämmer dig för att hålla på Real Madrid, som Liverpoolsupporter bestämmer dig för att hålla på Manchester United eller som Intersupporter bestämmer dig för att hålla på Milan. Låt journalisterna dravla vidare. En stor del av dessa har som primärt mål att sälja tidningar.

I Västeråsväg har det hänt en hel del. David Wikström avlade till sist en kråka på Skiljebo SK:s kontraktsförslag. Därmed blev det som jag spekulerade i på vskforum.com. ESK-intresset fanns, men intresset testade aldrig Wikströms ekonomiska känslighet. Joonas Botold tränar på i SSK och om även han signerar så blir SSK anno 2009 vassare än fjolårsupplagan.

Skiljebo SK ser för övrigt väldigt starka ut. 2-0 mot Syrianska IF, följdes upp med 8-0 (!) mot Arboga Södra. Det är imponerande resultat, men dra inte för stora växlar av dem. Jag vill minnas hur SSK i fjol dominerade försäsongen, för att sedan komma in i seriespelet som ett helt annat lag. Bara på några få omgångar på våren gick Skiljebo från det konstruktivt spelförande laget till laget som krigade åt sig sina poäng. Då "skyllde" jag (eftersom jag topptippade SSK) på dåliga gräsplaner, men också på att SSK-tränaren Matthias "Hasa" Andreasson lät sig luras in i de sämre lagens fälla.

Till att börja med inledde SSK serien med en spelidé. Bara en sådan sak skiljde sig från majoriteten av övriga seriekollegor. SSK hade dessutom en solid spelidé, som kännetecknades av ett högt tempo och noggrant passningsspel. Det fungerade utmärkt på försäsongens konstgräsunderlag. I serien var det dags för sämre planer och följdaktligen sämre tider.

Att praktisera den typen av spel på planer som snarare liknade leråkrar än fotbollsplaner blev betydligt svårare. All typ av bollhantering som SSK byggde sitt spel på blev lidande. Spelarna blev delvis paralyserade av att de inte alltid behärskade det enkla passningsspelet, men också av de nya och oklara direktiven. Efter att spelet och poängskörden blivit sämre under seriens inledande omgångar, så lämnade Hasa sin spelidé. "Spelande Skiljebo" ersattes med "krigande Skiljebo".

Slumpmomentet, som eliminerades med SSK:s försäsongsspel, ökade nu avsevärt. I botten av en serie kan man kriga sig till sin målsättning genom en mer slumpartad spelidé. Skall man vinna en serie så kostar varje poängtapp betydligt mer. I Skiljebos fall blev det uppenbart då laget kryssade sex av elva matcher under våren! Då räcker det inte med att man vinner övriga fem matcher, eftersom poängtappen blir kostsamma i strävan efter en serieseger.

Vägvalet gav dessutom ett långsiktigt utfall som jag ställer mig tveksam till om Hasa räknade med. SSK hittade aldrig tillbaka till det spel som tillämpades under försäsongen. Visst fanns det inslag av ett spelförande SSK, men skillnaden mot försäsongen var markant.

Jag var på Skytteholms IP i början av höstsäsongen för att titta på Råsunda IS verses Skiljebo SK. Det var den där typen av match som ett topplag med en solid spelidé vinner slentrianmässigt. SSK vann aldrig. 1-1 blev slutresultatet efter att Skiljebo haft oerhört svårt att såga sig igenom bottenlaget Råsundas försvar. Hade Hasa hållit fast vid sin spelidé på våren, så hade Råsunda vunnit denna match. Jag var även då kritisk till Skiljebos spel.

En försäsong kan utnyttjas på olika sätt och det är viktigt att inte underskatta försäsongens betydelse för kommande seriespel. I fjol var Hasa, och hans tillämpning av spelidé, felfri under försäsongen. Han utnyttjade sin verktyg på rätt sätt och löste uppgifterna och mer därtill. Spelbolaget Nordicbet gav minimala 1,35 på SSK-serieseger, till stor del baserat på den imponerande försäsongen. Men totaleffekten av SSK:s försäsong blev negativ. Skiljebo tränade på någonting som senare skulle förpassas åt sidan.

Om "Hasa" har lärt sig av sina erfarenheter så blir SSK betydligt bättre i år. Det finns två elementära val jag anser att han bör göra. Det handlar om att spela samtliga hemmamatcher på konstgräs tills planerna är fullgoda och viktigast av allt - att hålla fast vid sin spelidé. Låt se hur det ligger till med Hasas empiriska inflytande.

Guldbollen är utdelad och föga oväntat så gick priset till Cristiano Ronaldo. Jag är egentligen inte så jättekritisk mot just det. På hösten vinner man inga titlar. Cristiano var dessutom otroligt viktig för sitt lag i vårens titelrace och en starkt bidragande orsak till att Manchester United vann både ligan och Champions League.

Att han sedan haft en starkt nedåtgående trend och i princip varit en "kalkon" de senaste veckorna skall ju givetvis även det spela in. Jämför med den störste konkurrenten Lionel Messi som var bra under våren och är totalt outstanding i detta nu. Medan Messi har haft en enda lång show i höst, så har Cristiano Ronaldo behållit sitt värde genom att snacka i media.

Cristiano Ronaldo fick nämligen hela 446 poäng, samtidigt som Messi fick endast 281 poäng. Skall det inte vara jämnare än så? De ägde ju trots allt varsitt halvår. Messi var mer dominant under sitt halvår, men å andra sidan betydde Ronaldos mer. Motsvarar det 446-281?

Poängfördelningen gör mig förbryllad. Ballon D'or, som priset heter, är det pris som hos gemene man betraktas som den "riktiga" guldbollen. Vill man behålla prisets värde, så måste någonstans det elementära vara att prisutdelarna (i detta fall journalisterna) är seriösa. Man kan inte ta ställning till irrelevanta faktorer, som t ex hur mycket en spelare syns. Detta misslyckades man med denna gång.

Vem som vinner nästa år? Är Messi skadefri så vinner han priset. Det garanterar jag. Somliga har fortfarande hopp om att det blir Ronaldo...